Bemanningsföretagens roll på arbetsmarknaden

Den 1 juli 1993 trädde lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft (1993:440) i kraft.  Den ersatte en tidigare lag (1991:746) som strikt reglerade de villkor som krävdes för att tillfällig uthyrning av arbetskraft skulle vara tillåten, bl.a. att ”en arbetstagare får, inom ramen för det enskilda uthyrningsuppdraget, ställas till en beställares förfogande för en sammanhängande tid av högst fyra månader” (9 § 1 st) och att ”en beställare får anlita uthyrd arbetskraft endast om detta föranleds av ett tillfälligt behov av extra arbetskraft…” (§ 10). Idag är lagstiftningen kring uthyrning av arbetskraft, d.v.s. det som bemanningsföretag sysslar med, sparsam. Ett av de få krav som ställs är att bemanningsföretaget inte får ta betalt av arbetssökande eller arbetstagare för att de ska erbjudas arbete (6 §). Till följd av denna lag är numera 1,3 procent av Sveriges arbetstagare anställda hos bemanningsföretag, enligt uppgift från arbetsgivarorganisationen Bemanningsföretagen. I senaste numret av Arbetaren kan man läsa att branschen vuxit med 150 procent de senaste tio åren, och att Bemanningsföretagens mål är att tre procent av arbetstagarna i Sverige ska vara anställda inom branschen inom de närmaste fem-tio åren. Vad har detta för konsekvenser för den svenska arbetsrätten och -marknaden?

Bemanningsföretagen (d.v.s. arbetsgivarorganisationen) hävdar att bemanningsbranschen ”är en viktig del av den svenska arbetsmarknadsmodellen”. Om man med NE lite vagt definierar denna modell som präglad av välfärdsstatens attribut är detta påstående tveksamt. Bemanningsbranschen tycks snarare urgröpa den traditionella säkra anställningen. Till att börja med är införandet av detta nya system inte friktionslöst. En fråga som det råder delade meningar om är huruvida konsulten (arbetstagaren hos ett bemanningsföretag) har rätt att stämpla upp till heltid om denne erbjuds ett deltidsjobb. Problemet är att konsulten i många fall är skyldig att rycka in närhelst bemanningsföretaget ringer (Arbetaren har gjort ett reportage om en kvinna som inte vågat ta jobb hos bemanningsföretaget Proffice av just denna anledning), och därför anses vara i princip sysselsatt på heltid. Resultatet är att personen riskerar att få alldeles för få timmar för att få ekonomin att gå ihop och samtidigt mister sin rätt att stämpla upp till heltid. Jag citerar Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa:

”Så länge som du är anställd av ett bemanningsföretag har du inte rätt till arbetslöshetsersättning eftersom anställning hos bemanningsföretaget alltid räknas som om du arbetar full tid hos dem. Du kan därför inte fyllnadsstämpla eller få ersättning under uppehåll i arbetet så länge som anställningen pågår. Detta gäller även om bemanningsföretaget inte kan erbjuda dig heltidsarbete.”

Detta kan dock vara ett temporärt problem, som beror på att systemet än så länge är relativt nytt. Men det finns andra skäl till att se allvarligt på den nya branschens intåg på arbetsmarknaden.

Den 15 juni i år inleddes en vild strejk vid Systembolagets dotterbolag Lagena söder om Stockholm, och konflikten har stundtals varit riktigt tumultartad. Strejken föranleds av att företaget varslat 33 anställda, som kommer att ersättas av… just det, konsulter från bemanningsföretag. Företagsledningen kallar åtgärden ett steg mot högre flexibilitet, och visst är det det, för företaget. Man kan anpassa personalstyrkan relativt enkelt från dag till dag, slipper betala sociala avgifter som arbetsgivaravgift, kan kringå bestämmelserna i LAS om turordning och förbinder sig inte till några regler kring anställningens upphörande (eftersom man tekniskt sett inte har några anställda, utan inhyrda konsulter). Lite generaliserat kan man hävda att här gäller tumregeln: det som gagnar företaget skadar arbetstagaren. Företagets ökade flexibilitet är ju på en och samma gång den anställdes ökade osäkerhet, vad gäller garanterad inkomst och andra med den fasta anställningen förekommande tryggheterna. Det finns gott om exempel på fall där arbetsgivare gjort sig av med den reguljära arbetskraften för att ersätta den med inhyrd arbetskraft (googla!). Man kan misstänka att detta delvis har att göra med den ekonomiska krisen, men Arbetsförmedlingen gör bedömningen att företagen av säkerhetsskäl kommer att satsa än mer på bemanningsföretag även i en konjunkturuppgång (se artikel i Arbetaren länkad ovan).

Självklart är konsultarbetet inte detsamma som att vara helt rättslös; man är ju anställd, bara inte hos det företag man utför sitt arbete åt. Men hur ser denna anställning ut? I kollektivavtalet (ladda ned) mellan Bemanningsföretagen LO:s samtliga medlemsförbund anges i 3 § att man sätter 5 och 6 §§ LAS (d.v.s. de paragrafer i LAS som innehåller regler om tidsbegränsade anställningar) ur spel. Detta är tillåtet enligt 2 § LAS, så det rör sig inte om några olagliga bestämmelser. Däremot är det givetvis trygghetsinskränkande bestämmelser för arbetstagaren. De stycken som ersätter de nämnda paragraferna i LAS lyder som följer:

Arbetsgivaren och arbetstagaren kan träffa överenskommelse om anställning för viss tid. Sådant anställningsavtal ska vara skriftligt och får inte överstiga 6 månader, men kan uppgå till 12 månader om det godkänns av den lokala arbetstagarorganisationen. Ny visstidsanställning, enligt ovan, kan träffas efter 12 månader från senaste visstidsanställningens upphörande eller tidigare efter lokal överenskommelse. Överenskommelse om visstidsanställning kan träffas med den som är studerande och med avtals- och ålderspensionär. [...] Om arbetstagare särskilt begär det kan anställning på viss tid ske för att erbjuda möjlighet till återkommande korta anställningar. Detta avser arbetstagare med annan huvudsaklig sysselsättning som önskar tillfälligt extraarbete. (Mina kursiveringar.)

Regler om hur anställningen avslutas och återupptas finns alltså, men som framgår av de kursiverade delarna är det lätt att smita förbi dem. Jag har tyvärr inte hittat någon statistik över hur ofta det sker (Bemanningsföretagen har en mängd forskningsrapporter på sin hemsida, men det kostar att beställa dem), men enligt min erfarenhet är det snarare regel än undantag. Arbetstagaren befinner sig alltså i ett permanent tillstånd av osäkra, tidsbegränsade anställningar, utan någon större möjlighet till tillsvidareanställning.

Det finns mycket mer att säga om bemanningsföretagens roll på arbetsmarknaden, både om principiella problem och empiriska undersökningar. Jag vill dock avsluta just det här inlägget med en nyansering. Även om den nya bemanningsbranschen i mångt och mycket är ett elände för den arbetande delen av befolkningen kan den, under nuvarande omständigheter och utformad på ett bra sätt, vara av godo då den kan skapa nya arbetstillfällen. Men dess funktion bör vara att ta in arbetskraft endast på topparna, d.v.s. när produktionen överstiger förväntningarna och man behöver fler arbetstagare på en arbetsplats under en begränsad tidsperiod. Faran är att det uppstår en permanent reservarbetskraft, som lyder under andra regler och försämrat anställningsskydd än den reguljära, och dessutom undantränger de reguljära anställningarna.

Intressant?

Se vidare: inslag på SVT Play om Lagena, inslag på Sveriges Radio om bemanningsföretag, Lagena-arbetarnas Vänner och Dom Ljuger om Lagena.